del 15

Det krävdes en smärre flipp från min sida för att mina föräldrar skulle börja inse hur dåligt jag verkligen mådde. Under tidiga sommaren hade de sett skärsåren på min arm och efter att jag lovat att det aldrig mer skulle hända verkade de släppa händelsen. I augusti skulle dock någonting inträffa som började få mina föräldrar att inse lite mer av hur deras dotter faktiskt mådde.

Min moster Ingrid fyllde 50 i augusti och skulle ha en stor fest den elfte. Hon hade hyrt en lokal i närheten av där vi bodde och redan från början visste jag att någonting skulle gå snett. Jag ville egentligen inte gå, men gjorde det ändå.

Lördag den 11e

Augusti 2001

Jag ville int gå på festen, jag kände lixom en oro. När jag kom dit kändes allt jobbit, att hälsa på alla och det. Jag stod med mamma och pappa, jag ville int stå själv. Men mamma gick iväg till mormor och Ingrid har jag för mej. Så jag stod där med pappa, Konrad och farmor. Sen kom min kusin Tim och bad mej att fylla på vin eller om det var champanje till dem som var där. Då kände jag hur paniken vällde upp. Jag sa nej, men då sa pappa att jag visst kunde hjälpa till. Då gav Tim mej en flaska och pappa en annan. Då gick jag till Konrad, bad honom ta flaskan. Men han bara stod och flinade, och sa att jag skulle dela ut vin/champanjen. Då började jag gråta så Konrad tog emot flaskan och så stack jag. Mamma kom efter och jag berättade att jag fick panik. Mamma frågade om jag ville stanna och då sa jag att jag int skulle klara av d.

Gick hem och mötte en kille på vägen som tydligen var min kusins pojkvän. När jag kom hem ringde först mamma & fråga om jag ville komma tebax. Sen ringde min kusin Helena & tjatade. Hennes dotter Sandra grät tydligen, för hon ville "leka" med mej.

Sen ringde pappa och sen pratade farmor med mej. Hon lät verkligen orolig. Efter det ringde Sandra och Ingrid pratade lite med mej, hon tjatade på mej att komma. Sen prata jag med Sandra igen. Efter det har som tur var ingen ringt. Fan dom fattar tydligen int att det är jobbigt när dom ringer och tjatar! Allt känns så jobbit. Jag känner mej så ensam!!!

Sedan den kvällen får jag ont i magen så fort jag tänker på vad som hände. Hur pappa, Tim och min bror försökte tvinga mig att gå runt i lokalen, mingla och hälla upp vin eller vad det nu var de drack. Jag minns fortfarande så väl hur den där paniken kändes och hur jag gav flaskan till min bror och sprang därifrån.

Idag blir jag mest förbannad när jag tänker på hur Ingrid och Helena ständigt ringde upp mig och tjatade om att jag skulle komma tillbaka. Jag satt ensam hemma och grät, helt förstörd efter det som hänt och den enda  som verkade bry sig om det var min farmor. Hur Ingrid och Helena kunde låta lilla Sandra prata med mig i telefon samtidigt som hon grät och tjatade om att jag skulle komma tillbaks... det känns ofattbart. Den dagen kändes det som att jag fick mitt slutgiltiga bevis på hur värdelös jag var. Att alla andra var mycket viktigare. Frågorna väller över mig, främst varför ingen kom hem till mig och såg efter hur jag mådde. Istället satt jag ensam framför datorn, överväldigad av negativa känslor och tankar. Och det där var ändå bara början på det som skulle komma.