En händelserik kväll

Jag sitter och klandrar mig själv för allt som hände inatt, fast jag inte har något minne av att ha gjort något fel egentligen. Jag var nere hela dagen igår vilket gjorde att det var som upplagt för en snefylla. Jag grät som fan för att jag trodde att ingen tyckte om mig och sa om och om igen att jag var Axl Rose. Någon gång under kvällen/natten skar jag mig. Jag har aldrig tidigare haft så ont i min arm som jag har just nu. Tjocka, stora skärsår täcker min underarm och all kraft ur armen är som bortblåst. Sigrid mådde dåligt. Jag vet inte om hon mådde dåligt innan jag skar mig eller om det var jag som framkallade hennes ångest. Det slog slint i skallen på mig och jag blev så förbannad. Bad henne dra åt helvete.

När jag vaknade imorse berättade Sofia, Bennie eller Malin att polisen varit här inatt. Fyra stycken. De hade kommit för att ta med Sigrid till psyk, men istället hade de lämnat henne utomhus och tvingat sig in i min lägenhet där jag avdäckad låg på en madrass och sov. De ringde efter en ambulans och två personer kom hit, drog upp mina ärmar, sa att det inte var något farligt och drog igen. Att jag praktiskt taget var medvetslös och inte gick att få kontakt med verkade de inte bry sig om. Vilket är tur. Om de visste att jag blandat alkohol och benso hade de säkert tvingat iväg mig till psyk.

Poliserna stannade tydligen länge. En timme gissade Malin på. De skulle ha mitt namn och personnummer och Sofia vägrade ge dem det. Hon tjaffsade med poliserna och en av dem slängde ur sig att Sofia var ego och att hon borde börja bry sig om sin flickvän. Dessutom hade de sagt att jag och Sigrid inte var något bra för varandra och inte borde umgås.

De var helt värdelösa med att hantera självskadande. Hade jag varit vaken hade det troligtvis slutat väldigt illa. De kom för att hämta Sigrid - inte för att slå sig in i mitt hem, skrämma slag ur hundarna och inspektera min arm. De var otroligt dryga och Sofia gjorde allt hon kunde för att hålla dem ifrån mig. Hon ville att de skulle låta mig vara.

Idag har jag sån ångest. Jag klandrar mig själv för att Sigrid mår så dåligt. Jag är rädd för att någonsin träffa henne här hemma igen, rädd för att samma sak skall upprepas och att poliser skall dyka upp här hemma utan förvarning. Jag är förbannad på att få mitt privatliv kränkt, för det är precis så det känns. Det är knappast första gången jag skadat mig själv medvetet och jag behöver inga oförstående snutar som skrämmer skiten ur mina hundar. Jag är rädd för att Sigrid skall hata mig och att det här skall vara slutet på vad som nyss tog sin början. Jag tycker så mycket om den människan och hon är så lätt att prata med. Jag vill inte förlora henne, samtidigt som jag är livrädd för henne.

Jag vet inte vad jag skall ta mig till. Hela dagen har varit hemsk. Dissociation, hallisar, ångest och overklighetskänslor. Röster i mitt huvud som säger Sigrid om och om igen och att det blöder. Jag tog Sobril för någon timme sedan och känner mig nu lugn. Skall se till att göra rent såren, de är så breda och skitiga. Jag vill inte få någon infektion. Det känns som att hela armen har slut på blod, att det är blodstopp. Och det gör så förbannat ont.

Jag borde verkligen inte dricka alkohol och nu har jag sagt till mig själv att jag skall kämpa massor för att hålla mig ifrån det. En sån som jag borde helt enkelt inte dricka alkohol. Jag blir ohanterbar.