Äcklig köttslamsa till arm och ett monster som alla hatar

Det är så tungt idag. Jag gick nyss upp. Satte mig på balkongen och rökte. Sofia kom ut, sa Sitter du fortfarande kvar här? och jag insåg att jag redan rökt klart ciggen. Egentligen vill jag bara sova vidare. Sova bort hela dagen och försvinna från det här. Mina tankar och känslor som svävar omkring i en stor bubbla och hotar med att äta upp mig.

Vad jag inte förstår är varför poslisen skulle ha mitt namn och personnummer. Jag hade inte gjort någonting fel, någonting olagligt, ändå skulle de ha de där uppgifterna om mig. Varför?

Jag skulle vilja ringa mamma och prata med henne, men är rädd för att det skulle förstöra hennes semester. Pappas. Pappa skulle definitivt reagera mer än mamma. Säkert bli rädd och orolig. Men jag vill få tröst, styrka. Imorgon skall jag träffa K igen, DBT ni vet. Det kommer bli så skönt att ta upp det här med henne. Hjälpa mig få klarhet i vad som hänt.

Min arm känns som en äcklig köttslamsa. Som att huden bara hänger och slänger. Det gör fortfarande ont som fan, men inte alls lika ont som igår.

Gud, jag vet inte vad som händer. Vem jag är, vad jag vill. Hur som helst kan jag inte fortsätta såhär. Då kommer det sluta illa och det får det inte. Inte nu när det äntligen börjar gå framåt. Det känns som att nästan varenda jävel hatar mig. Är det någon gång jag behöver höra att någon bryr sig så är det nu. Jag känner mig som ett monster som förtjänar all skit som världen kan erbjuda. Jag kan inte leva såhär längre.