del sju

MELLANSTADIET

När man blir vuxen får man ångest

(Bilderna i inlägget är verkligen värdelösa, I'm well aware of that. Har dock ingen annan kamera att använda under följande två veckor än den som finns i mobilen, eftersom mina föräldrar lånat med sig Sofias kamera till Rhodos).

Släkten sitter i vårat vardagsrum och firar antagligen någons födelsedag

På fredagskvällarna brukade mina föräldrar dricka alkohol. De hade valt en kväll då de tillät sig att dricka alkohol och var väldigt noggranna med att hålla det de lovat.

Fredagar innebar myskväll för familjen. God mat, popcorn, dricka och underhållningsprogram på TV. Trots det fick jag negativa vibbar.

När fredagen närmade sig började magen och bröstet att värka och jag kände ångest. Jag klarade inte av att se mina föräldrar alkoholpåverkade. Det spelade ingen roll att de nästintill aldrig tycktes bli fulla, den där lilla, lilla ändringen i personligheten kändes förgörande. Jag ville inte sitta nere i vardagsrummet med de andra och låtsas att jag njöt av ledigheten. Fredagskvällarna kvävde mig och jag ville ingenting hellre än att komma bort från dem. Låsa in mig i mitt rum och inte komma ut därifrån förrän fredagen var över och mina föräldrar var sig själva igen.

Den där ångesten för fredagskvällar satt i mig under flera år och utvecklades senare till att bli en ångest för alkoholpåverkade människor överhuvudtaget. Jag kan inte vara nykter tillsammans med andra som har druckit utan måste själv se till att bli påverkad för att inte gå under av ångest och overklighetskänslor.

Lekparken utanför mitt barndomshem. Den triangelformade rutschkanan var en favorit att sitta under och prata.

Jag satt i lekparken utanför vårat hus. Placerad under rutschkanan, med benen uppdragna till bröstet och blicken i marken. Med mig satt min kompis Sofie, en tjej som var flera år yngre än mig. Jag kände mig förlamad i både kroppen och sinnet.

Sofie tyckte att jag var tråkig som inte ville leka. Hon undrade vad som var fel med mig idag.

”Jag mår inget bra” svarade jag. ”Jag har ångest.”

Hur den där lilla flickan som var jag kunde veta vad ångest är, det är någonting jag inte förstår och troligtvis aldrig kommer att göra.

Jag trodde att ångesten berodde på att jag höll på att bli vuxen, vilket jag berättade för Sofie. Jag trodde att det var så vuxna människor mådde.

Framsidan av vårat hus, uppenbarligen var det midsommar.

Första gången jag kan minnas som jag funderade på självmord var när jag var tio år. Två av tjejerna som bodde på samma gård som jag hade fryst ut mig och emotionell som jag alltid varit kändes det som världens undergång. Jag ville inte leva längre om jag inte hade några vänner som tyckte om mig.

Jag plirade ned ett tårfyllt avskedsbrev i dagboken. Efter det minns jag ingenting om situationen. Uppenbarligen tog jag aldrig livet av mig och några självmordsförsök finns inte i min historia.