Ledsen, rasande eller vanlig?

Jag är som mest sårbar när jag är ensam. På lördag drar Sofia till Karlskoga för att gå på fest på kvällen och hon kommer åka härifrån redan vid åtta på morgonen (hon får skjuts av sin syster). På kvällen skall jag iväg till Hästhagen för att käka middag med mamma, pappa, farmor, farfar och Bennie, men tills dess kommer jag vara ensam med hundarna. Jag är jätteorolig.

Jag vet att jag skall kämpa bort från sårbarheten så mycket det går, men hur är det meningen att jag skall göra? Sofia kommer dra tidigt på morgonen, jag är troligtvis inte ens vaken då, och jag skall inte käka i Hästhagen förrän vid sex. Det är många timmar på egen hand och jag tänker inte hymla – det kommer bli skitsvårt.

Sofia brukar inte gå på fest och hon brukar inte åka till Karlskoga. Vi är inte ifrån varandra mycket alls och det här blir en stor omställning. Jag blir extra känslig av flertalet orsaker: 1, festen är hos S som utan anledning försöker trycka ned mig, 2, Sofia drar härifrån väldigt tidigt och kommer inte hem förrän dagen efter, 3, Sofia frågade inte ens om jag ville med osv.

Jag känner mig övergiven när hon drar iväg någonstans. Att gå från att nästan ständigt ha henne nära till att helt plötsligt vara ifrån henne sådär länge, är väldigt stort för mig. Det är skit samma hur mycket jag försöker tänka logiskt. Jag känner mig övergiven, rädd, ledsen, är övertygad om att hon kommer lämna mig, etcetera. Jag förstår inte hur hon kan vilja gå på fest två helger i rad utan mig och ännu mindre eftersom det innebär att vi inte kommer sova tillsammans. Jag förstår inte hur hon kan vilja gå på fest hos någon som är elak mot hennes flickvän. Jag förstår inte hur hon inte kan bry sig gällande S beteende mot mig.

Sofia frågade mig förutom om det är okej att hon drar redan vid åtta. Jag förstår inte varför hon frågar. Har jag något val? Det är skit samma hur jobbigt jag tycker att det är, hon kommer i alla fall gå på den där festen. Och det blir ännu värre när jag tänker på hur idiotiskt och jobbigt jag beter mig.

En sida av mig vill gråta skallen av mig, en annan sida vill vara som vanligt och den tredje är rasande. Rasande för att hon lämnar mig, rasande för att hon inte pucklar på S (eller åtminstone tar upp hennes beteende med henne), rasande för att hon inte tycks ha någonting emot att vara ifrån mig så länge.

Jag blir galen på det här. Känner för mycket. Vill dämpa bort mig själv och mina känslor, men förstår inte hur det skall gå till.

Och allra helst vill jag bara ge upp allting.