Ett stort steg

Helt klart en svårstartad dag.  Jag vaknade strax före tio, tog en cigg på balkongen och drack kaffe framför datorn. Väckte Flickvän och frågade om hon kunde ta hundarna, annars skulle jag inte hinna se Days (Våra bästa år). Nyvaken och trött gick hon ändå upp och tog ut hundarna, snälla människan. Hon har tagit hand om deras promenader alldeles för mycket den senaste tiden så jag lovade att jag skulle ta resten av dagens promenader, för att på så vis dämpa mitt dåliga samvete litegrann.

Days slutade vid tjugo över elva och jag var tvungen att gå och lägga mig igen. Jag var helt slut fastän jag ätit en bra frukost och druckit kaffe och vatten.
Sov i drygt två timmar. Gick upp för att mamma ringde mig och jag inte ville oroa henne. Hon och pappa brukar bli oroliga så fort de inte får tag på mig. Idag hade hon dock förstått att jag sov.

Fastän jag fortfarande kände mig trött hoppade jag ned i ett bad och läste klart Åkermans bok. Tvättade mig och letade upp kläder, fast jag egentligen ville fortsätta gå runt i myskläder och vara allmänt ful. Tog en långpromenad med hundarna och kom nyss hem, alldeles darrig i hela kroppen. Jag var tvungen att ta Sobril. Har kämpat i flera timmar nu och orkar helt enkelt inte längre. För mycket overklighetskänslor och destruktiva tankar. Jag vill få en paus, få koppla av en stund.

Snart är det dags att äta och se på Bevvan. Om jag orkar skall jag senare leta upp alla mina rakblad för att göra mig av med dem. Ett  väldigt stort steg mot fortsatt icke-skadebeteende. Jag har aldrig gjort så förut, inte sedan jag började med det som 15-åring. Jag ger mig fan på att lyckas hålla mig ifrån det. För första gången kan jag ju föreställa mig en framtid och då kan jag inte hålla på och skada mig själv vid minsta lilla motgång. Jag måste kämpa, hålla ut.
Om jag kommer lyckas hitta alla rakblad är jag tveksam till. De är utspridda lite överallt här hemma och jag minns inte längre var jag lagt vissa av dem. Men hsh; de jag hittar skall slängas.

Ett stort steg, yeah.