Det gör bara så jävla ont

Känslorna kommer verkligen som enorma, svallande vågor. De senaste två dagarna känns det som att jag konstant tänkt på att skada mig själv. Jag blir triggad av Åkermans bok fastän den är bra för mig att läsa, och jag antar att det kanske gör mig ännu mer känslig än vanligt.
Eh, vem försöker jag lura? Jag är alltid såhär känslig.

Jag tog en dusch och tvättade mig, nu på kvällen. Funderade på att skada mig själv, men ägnade mig istället åt att tvätta mig riktigt jävla ren.
Ut ur badrummet och in i köket för att ordna te och tända lite ljus. Ha lite höst mysigt såhär framför datorn.

Flickvän kom in i köket precis när jag satt mig ned vid datorn för att blogga lite.
“Jag har glömt att berätta för dig att S skall ha inflyttningsfest” sa hon.
”Okej.”
Jag kände genast av de där känslorna av övergivenhet. De kommer så fort någon har planer på någonting.
“Du och Bästis kan ju träffas då.”
Jag bara stirrade på henne. Det är inte ofta jag visar något när jag känner mig ledsen eller besviken på henne. Flickvän är själv så känslig av sig och jag går sönder av självförakt när hon börjar gråta, men den här gången kunde jag verkligen inte hålla mig.
”Du är verkligen duktig på att trycka ned mig ibland.” Jag sade det lugnt, allvarligt. Inte sådär hetsigt och aggressivt som jag annars brukar göra när jag tycker att någon har behandlat mig fel eller dåligt.
Flickvän förstod inte alls. Försökte komma mig nära, men jag sade åt henne att lämna mig ifred en stund. Att röra mig när jag är så fylld av känslor är bara dumt. Det är så lätt att en hand far ut och det smäller till.

Efter en stund ifrån varandra sa hon att det inte var så hon menat. Jag sa återigen att jag ville vara ifred.

 

Första tanken var att stoppa i mig massa stillisar. Skita i allt kämpande jag ägnat mig åt hela dagen, då jag lyckats hålla mig ifrån allting destruktivt.
Det tog bara någon sekund innan jag slog den tanken ifrån mig. Stillisar löser inte problemet. Istället har jag suttit ute på balkongen med huvudet mot väggen, rökt och tänkt.

Om jag går ut ur mig själv och ser situationen ur någon annans synvinkel kan jag förstå Flickvän. Förstå att hon inte menade någonting illa.
Ändå kan jag inte släppa den där sjuka delen av mig själv som säger att hon helt enkelt inte vill ha med mig på den där festen. Det hade varit så lätt för henne att fråga, eller hur? Kanske är jag inte välkommen, men även det skulle såra. Jag skulle knappast gå på en fest där min flickvän inte är välkommen.

Jag fastnar vid tanken på att hon helt enkelt inte vill ha mig med. Kanske hon skäms över mig, kanske hon bara gör det för att undvika problem.

Jag kan inte låta bli att komma tillbaka till då när Kinesen och jag var tillsammans. Han skulle ut och käka på restaurang med några vänner och frågade inte om jag ville följa med. När han var där borta messade vi varandra och jag fick veta att de andra hade med sig sina flickvänner, så varför hade han inte frågat mig?
När han kom hem den kvällen fann han mig i en stor blodpöl på vardagsrumsgolvet.

Jag har berättat för Flickvän om det där. Hur sårandet det kändes och hon förstod mig precis. Åtminstone var det vad hon sa. Ändå har hon själv gjort liknande saker flera gånger nu.

Jag är inte sur på henne. Inte alls. Bara ledsen och nedtryckt. Jag klandrar mig själv. Förebrår mig själv. Klart som fan att hon inte vill ha med mig till Karlskoga. S och Snorkis är jättenära vänner och antagligen skulle det blir problem om jag dök upp där helt plötsligt. Det är som att jag för problemen med mig.

 

Om jag ändå kunde få alla dessa negativa, självklandrande känslor att försvinna.