Vikten av äkta vänskap

Igår kom Bästis hit efter en lång vecka. Vi hade en riktigt SATC-kväll och glodde på hela säsong ett innan jag gick och lade mig. Det var verkligen skit mysigt.
Nu har hon åkt hem igen och det känns alltid tomt när hon försvinner. Jag har försökte övertala henne att vara med på en tjejkväll med några vänner från hennes klass senare idag. Hon behöver komma ut och träffa andra människor än mig och Flickvän. Hon undrade varför jag var så inställd på att få iväg henne dit och jag berättade att hon behöver vänner.
“Men jag har ju dig.”
Ett så sött svar som verkligen värmer, samtidigt som det gör mig lite orolig. Hon behöver träffa andra än mig. Friska människor. Komma bort från det tunga ett tag och bara flippa ut sådär som en typisk tonåring.

Jag tänker på hur det var när Kinesen precis lämnat mig och jag inte hade någon att vända mig till. Jag hade inga vänner kvar och kände mig helt förtvivlad. Pappa ringde upp Bästis åt mig och frågade om hon ville komma. Vi är ju kusiner och brukade träffas ganska mycket när jag var yngre.
Hon kom, utan tvekan, och stannade i fyra nätter innan hon åkte hem. Hon struntade i att gå på den där nyårsfesten hon hade planerat att spendera kvällen på tillsammans med några vänner. Istället stannade hon kvar hemma hos mig, stod ut med min ångest och min sorg, och vi glodde nästan hela tiden på SATC.

Efter det har det nog aldrig gått en vecka utan att vi träffats och hon är den allra bästa vän jag någonsin haft. En sån som verkligen ställer upp, hur jobbigt och kämpigt det än är. Jag vet inte vad jag skulle göra utan henne i mitt liv.

Jag älskar dig, B <3