Morgonpromenad

Ute och går med hundarna i snön. Kami vill stanna överallt och nosa, Kiba vill stanna överallt och leka. På håll ser jag två kvinnor med varsin amstaff. Otroligt vackra hundar. När det gäller raser kommer amstaff absolut på min top fem. Kanske till och med tre. Eller etta. När det gäller hundar, oavsett ras, så kommer ju inga andra ens i närheten av Kiba och Kami.

Kvinnorna får syn på oss, mig och hundarna, och hela deras hållning ändras, som om de känner igen mig och hundarna och vet att de innebär problem. Innan vi kom fick deras hundar nosa på varandra och leka litegrann. Nu står de bara och glor. Verkligen glor.

Jag måste gå förbi där de står och känner en oro. Nej, kan de inte bara flytta på sig? Jävla blängkärringar. Ta era hundar och gå iväg. Jag vet ju hur Kiba och Kami är bland andra hundar.
Snabbt lyckas jag dock slå bort oron. Det här är ju vad jag vill jobba med. Hundar. Rehabilitera problemhundar. Jag har ju ett guldläge här.

Kibas svans åker ned mellan benen och han stretar emot. Vill inte gå förbi de stora hundarna som verkar sååå farliga. Kami drar sig framåt. Tittar på mig, vet med sig att han inte får streta före, och lugnar ned sig.

Kvinnorna går in till kanten med sina hundar. Talar med varandra och glor mot oss. Deras hundar hundar glor storögt på Kiba och Kami och gnäller när vi kommer närmre. De vill ju fram och hälsa.
Kiba morrar lite försiktigt, som för att säga Ge er av! Låt mig vara ifred. Kami försöker börja skälla, men med tillsägelser från mig håller han sig relativt lugn.

Det slår mig att kvinnorna inte skulle ha en chans att stoppa sina hundar ifall de skulle vilja anfalla mina. De talar till hundarna med ljusa, försiktiga röster och ger dem komplimanger fast de har stelnat till.

Kibas svans är så långt ned mellan benen att den återigen ser ut som en andra snopp. Han är verkligen livrädd. Jag håller oron borta, anstränger mig att vara lugn och mindful och allting går sådär superbra. Jag blir så stolt. Tänker att mina hundar blivit så duktiga den senaste tiden, men egentligen är det ju inte dem jag skall vara stolt över utan mig själv. Kiba och Kami har alltid varit duktiga hundar, men på grund av en instabil och orolig flockledare har de inte haft någon chans att visa det.

Sista biten på promenaden känner jag mig så stolt. Det här är verkligen vad jag vill jobba med. Det här är min framtid. Och för en gångs skull känns det som att den framtiden går att ta på. Att jag nog kommer att klara det. Jag är så enormt stolt över mig själv.