Who the hell am I?

Det här med DBT rör verkligen upp saker inom mig. Såklart. Mest tänker jag nog på vem jag är, för vem sjutton är jag?! Jag är precis likadan gällande vem jag är som jag var när jag var femton och satt hos skolkuratorn och pratade om hur skit jag mådde för att jag inte visste vem jag var. Det kändes som ett skitproblem egentligen, eller inte för mig, men jag var säker på att hon tyckte det. Jag menar, vilken tonåring vet egentligen vem den är?
Men det har suttit kvar. När jag började skära mig började jag också mer och mer identifiera mig själv med de där såren och det har bara vuxit med åren. Jag har helt enkelt sett mig som det där misslyckade psykfallet med sår över kroppen och utan något egentligt värde och mening.

Sedan jag började DBT har det där med självskadandet minskat rejält och så lite som jag skadar mig nu har jag nog inte gjort sedan jag var... sexton kanske. Eller sjutton (jag hade ett uppehåll där). Jag ser på armen och känner inte riktigt igen den. Små, små ärr. Rosa och vita. Ingenting nytt och jag känner panik. För vem fan är jag utan det där skadandet?

Jag vill veta precis vem jag är. Hur jag vill se ut, bete mig, om jag är bi eller homo, vad jag vill att folk skall se när de tittar på mig. Vad jag vill framstå som. Mest framstår jag nog som en identitetsstörd sökare som aldrig tycks hitta rätt och det stör mig så otroligt mycket. Mer än vad det borde få. Jag önskar att jag bara kunde få låta allt vara som det är. Låta mig vara den jag är just den stunden och inte bli förtvivlad för att jag en dag känner mig som en butchig flata och en annan som världens brudigaste brud. Att jag en dag vill ha lång svart kjol och svarta tröjor och en annan dag vill se mer ut som en rocker. Det är ju okej att vara sån, att bara... flyta runt och vara den där tudelade personen. Varför kan jag inte se det så när det gäller mig själv?