sing me to sleep

Det är ganska ironiskt egentligen. Att jag kan leva på med ångest, hallisar, gränspsykoser etcetera utan att vilja ställa mig och skrika, som ett litet barn, att nu jävel får det vara bra! Nu jävel är det slut! För sen, när jag har huvudvärk eller är sjuk eller så, då vill jag verkligen skrika allt det där. Då vill jag ge upp, blir känsligare än någonsin och tror att det aldrig kan bli bättre. Det är som att jag kan acceptera det psykiska, men när det blir fysiskt tappar jag kontrollen och orken.