Svårt som fan

Jag vet inte riktigt var jag skall börja... DBT var ett helvete. Jag lyckades nästan inte vara medvetet närvarande någonting och när det var min tur att berätta om veckans hemläxa sade jag som det var, att jag inte har något minne. Två gånger innan pausen började jag gråta och när det var dags för pausen kom tårarna igen så fort jag såg Sofia. Hon fick följa med mig ned och röka och efteråt kom jag inte längre än till korridoren innan jag bröt ihop igen. M (terapeut) kom ut och talade med mig och lyckades få med mig in igen, men resten av tiden kunde jag inte fokusera alls. Ringde pappa när vi slutat och bad honom komma och hämta mig och Sofia, jag orkade inte med den där bussen. Han kom genast och jag sade att jag ville att han och mamma skall komma hit ikväll för det finns saker jag behöver tala med dem om.

Väl hemma spydde jag innan jag kunde lugna ned mig och imponerade mig själv genom att faktiskt ringa till K som avtalat och jag var ärlig om situationen.

Nu sitter jag i pyjamas igen. Sminket är åt helvete och skallen dunkar. Skall bara spela lite på fejjan och sedan ta och lägga mig en stund innan mamma och pappa kommer. Behöver lugn och ro.