Julafton

24e:

Gröt på morgonen som jag inte lyckades få i mig av. Stressdusch och stressminkning och stress-plocka-fram-allting-som-skall-med-till-lokalen. Vi hade hyrt en lokal här alldeles i närheten för att alla skulle få plats tillsammans. Fast jag, Ben, Sofia och hundarna hade kortast väg till lokalen var det vi som kom sist. Förvånande nog kände jag mig lugn när jag kom ned i lokalen och släppte lös hundarna (som för övrigt var grymt duktiga hela dagen igår).

Bens lillasyster Emma

Två älsklingar

Fikat gick bra och smidigt. Kaffe med grädde (lyx) och en folköl. Kände mig relativt avslappnad och njöt av dagen, stunden, nuet. Förvånade mig själv att jag lyckades koppla av utan piller och massa alkohol.

Breshnie (nytt smeknamn jag har på henne)

Mamma var otroligt fin

Sötnos-farfar

En stund efter fikat började vi dela ut lite julklappar. Den enda som var intresserad av att se Kalle Anka var pappa så han blev snabbt nedröstat i valet Kalle eller julklappar.

Emma stoltserar med sin första present

Breshnie verkar nöjd

Sofia ville såklart inte vara med på bild

Mamma <3

Älsklingen gillar att posa framför kameran

Farfar öppnar julklappen från mig

Presenten: ett porträtt av honom som jag själv gjort och faktiskt kände mig stolt över

En av presenterna jag fick av Ben <3 En drömfångare med pentagram som hennes mamma gjort. Så otroligt vacker!

Efter första delen av julklappsutdelningen höll jag på att sprängas av otålighet. Jag var så rastlös så jag följde med pappa ut en sväng med bilen och när jag kom tillbaks till lokalen tog Sofia och Emma hem hundarna, för min bror och hans hund skulle komma till maten serverades.

Jag var jätteivrig att träffa min brorsa. Återigen sökte jag hans uppmärksamhet och gillade, men han var lika kall och oåtkomlig som alltid. Medan vi åt sprack det - Kenny och pappa fällde några invaliderande kommentarer - och jag rusade ut i köket och föll ihop mot väggen och grät. Trodde att jag skulle vara där inne själv, men Emma satt redan där inne och jag skämdes som fan när hon fick se mig gråta.

Lyckades ta mig ut och röka, men sedan hamnade jag i köket igen. Efter en stund kom mamma och sedan pappa och det blev en del tjaffsande mellan mig och pappa innan jag kunde ta mig in till de andra igen. Hävde i mig snaps och öl och kunde sedan mer eller mindre koppla av igen.

Resten av julklappsutdelningen gick okej. Kenny hetsade på lite och vid några tillfällen röt jag ifrån till honom, men överlag gick det bra. När jag mot slutet gick iväg för att hämta ett paket, och såg att det var till mina hundar, kom tårarna tillbaka igen. Ben följde med mig ut och rökte och när vi kom in igen sade jag att jag tänkte gå hem till mina hundar och plockade med mig paketen. Mamma och pappa undrade såklart vad som hänt.

"Jag bad om en sak för julafton" snörvlade jag, "och det var att hundarna skulle få vara med under utdelningen."

Mamma och pappa hade helt glömt bort det, precis som jag, men det var så mycket lättare att fräsa åt dem än att klanka ned på mig själv.

Pappa övertalade mig att lämna kvar paketen så att han fick vara med när hundarna fick dem. Jag lämnade dem och gick hem med Bennie och Sofia och gosade med hundarna tills mamma ringde och sade att Kenny åkt hem och vi kunde återvända igen.

Hela stämningen var liksom förstörd. De andra hade ätit efterätten medan vi var borta och Bennies föräldrar, brorsa Tommy och hans flickvän Sofia åkte hem precis när vi var tillbaka. Jag moffsade i mig fruktsallad och drack öl och försökte låtsas om att jag var glad och mådde bra. De flesta paketen som fanns kvar var mina. Som vanligt lämnades mina paket till slutet och jag fick sitta där och öppna utan att någon egentligen verkade bry sig. Hundarna älskade i alla fall sina leksaker.

Vi gick hem vid nio och Breshnie och Emma följde med, de skulle sova kvar. Ångesten var stark som fan, men jag höll mig undan alkoholen. Tog bara en folköl och lite, lite sprit.

Jag försökte läsa bort ångesten och känslan av att vara menlös, men det gick inte speciellt bra. Emma lade sig i sovrummet och vi andra såg ett avsnitt av Lilla huset på prärien (jag fick säsong ett av mina föräldrar <3) och sedan däckade jag i säng. Med röster i huvudet som vägrade hålla käft och babblade i "mun" på varandra som om de försökte överrösta varandra.

Idag känner jag mig som jag vanligtvis brukar göra när jag träffat släkten - menlös och mindre värd. Mamma och pappa kommer hit och äter sedan och då skall minsann masken åka på. De skall inte behöva veta hur dåligt jag mår. På söndag åker de till Turkiet och jag vill inte förstöra deras semester. Skall ta en cigg och sen badläsa. Kanske mår jag bättre efter det.