Arg krigare

Det pågår ett krig inom mig just nu. Mellan det störda och det icke-störda. Har duschat och sminkat mig och medan jag stod där och sminkade flög alla dessa tankar och irritationer igenom mig. Det störda i mig förstår inte hur Sofia och Bennie kan sova medan jag är så uppe i varv. Det störda tycker att de borde märka det. Höra mina hjärtslag som dunkar genom hela lägenheten och mina tankar och känslor som får det att krypa i kroppen på mig.

Jag är arg på mina föräldrar för dom tycks ta mig på allvar. Igen. De kom hit igår och precis innan de skulle gå kramade mamma om mig och frågade vad som var fel, för hon märkte så väl hur jag sjönk nedåt mot marken, mentalt. Jag sade att jag behövde tala med dem, men att de aldrig tycks ha tid. Pappa blev så irriterad och när mamma sa att de skulle stanna då och lyssna på mig, praktiskt taget slet pappa av sig jackan och hängde upp den. Jag försökte förklara, men efterhand orkade jag inte mer. Låtsades som att jag fått fram det jag velat och att lösningen var klar, bara för att slippa mer tjaffs.

Jag är arg på familjeband som tydligen sagt till de anhöriga att ställa krav på oss. Tydligen har de sagt det när mina föräldrar sade att jag inte följde med och handlade (det här är dryg ett år sedan). Jag blir förbannad och förstår inte hur de kan säga så. Har de verkligen gjort det? Ja, säger mina föräldrar. Ställa krav? Jag gör ju inget annat än ställer krav på mig själv, vilket leder till en jävla massa skuld och skam när jag inte klarar av det. Jag kan inte ha för mycket krav åt gången, då får allting motsatt effekt.

Jag är arg på DBT, eller på min FT-grupp. Jag började äntligen vänja mig vid de andra i min grupp och kunde mer eller mindre slappna av och då kommer fyra nya personer in i gruppen. Fyra! Jag var helt förstörd sist. Klarade inte ens av att ta kaffe och medan vi fikade satt jag bara och såg ned i golvet och pillade sönder mina ärr. Hur kan det få komma så många på en och samma gång?

Och vi jobbar med den där icke-dömande inställningen till saker runtomkring oss och ändå ägnades en stor del av fikat till att döma Anna Anka efter vad som setts av henne på teve. Hur kan det vara okej? Blir det inte väldigt mycket dubbelmoral i det hela?

Mest av allt är jag arg på mig själv. Arg för att jag reagerar såhär och för att jag inte lyckas lugna ned mig. Jag kommer ju ha kört slut på mig själv redan innan dagen ens börjat, praktiskt taget. Jag vill sova bort den här dagen och vakna upp när jag är lugn och fin igen. När jag är en bra medmänniska och sånt jävelskap. När jag inte längre riskerar att explodera. Det ligger liksom inte och pyr inom mig, det knastrar. Minsta lilla grej och jag kommer explodera.

Dessutom är jag arg på de förbannade målarna som dunkar och slår precis utanför våran dörr. De har gjort det sedan åtta imorse och jag behövde få sova. Och inatt stod grannjävlar precis utanför sovrumsfönstret och babblade som fan. Allting hörs för väl här. Vill inte bo kvar. Vill flytta. In i en grotta kanske.

Jag är så förbannad på allt och strax måste jag ut med hundarna och det gör inte saken bättre. Jag är en värdelös matte typ.