Världens bästa mamma

Jag ringde mamma. Var verkligen tvungen till det och jag ångrar det inte alls. Mamma är så bra att prata med och det känns lite lättare nu. Jag överlever tills imorgon när jag skall till DBT. Det längtar jag till. Längtar efter att få berätta allt det här som hänt. Det känns som att allt är mitt fel och jag faller så lätt in i det där dömandet av mig själv, men jag försöker stå emot. Se på situationen utifrån och sluta döma mig själv. Det dumma är att jag inte minns någonting. Det sista jag minns är att jag satt i badrummet och skar, tryckte hårt som fan. Efter det är det helt blankt tills jag vaknade igår morse.

Jag bara önskar att smärtan i magen och bröstet kunde släppa. Oron. Så jag klarar av att göra någonting istället för att bara sitta här och tänka igenom skiten om och om igen.