Självsäker matte resulterar i duktiga hundar

Sofia väckte mig tills One tree hill började. Jag var helt slut i eftermiddags och gav tillslut upp för sömnen. Någon halvtimme senare var maten klar och efter att ha ätit upp kände jag plötsligt ett sug efter att gå ut med hundarna. Det var veckor, kanske månader, sedan jag senast njöt av att ta ut hundarna på promenad, så känslan var både förvånande och skön. Det blev en mysig och blöt promenad bland fallna löv och mörker omgivning och stark som jag kände mig tog jag vägen förbi affären, där det nästan alltid brukar finnas andra hundar. Likaså idag. Skillnaden mot innan är att jag inte ens blev nervös för hur hundarna (läs: Kami) skulle reagera. Jag bara fortsatte gå självsäkert och Kiba brydde sig inte alls och det enda Kami gjorde var att streta lite extra. Han som annars älskar att skälla ut alla andra hundar vi möter.

Det här stärker mig som fan och jag behöver ha det i minnet de dagar jag mår sämre och Kami är som jävligast. Det är så lätt att glömma alla framgångar och istället fokusera på det negativa så jag dömer ut mig själv till världens sämsta matte. Det är jag ju faktiskt inte.