Om min tro

När det kommer till Wicca blir jag sådär extremt osäker, som så ofta annars. Jag har lätt för att prata Wicca med människor som själva inte vet någonting om det, men när det gäller de där som själva är wiccaner... då går det inte. Det är precis på samma sätt som när jag gick i skolan och inte våga räcka upp handen av rädslan för att ha fel. Jag tror att någon skall komma fram och skrika Eeeey! Du har felfelfelfelfel! Det vore så mycket enklare för mig själv om jag bara tog bort den där ettiketten på mig själv, för då skulle ingen kunna komma och rätta mig. Men Wicca är jag och det är där jag hör hemma, även om jag ofta tvivlar på mig själv. Jag vill ha in så mycket mer av min tro i min vardag, men med all psykiskt instabilitet så blir det svårt. Det är sex år sedan jag första gången kallade mig själv Wiccan och fastän jag logiskt sett vet att jag lärt mig så mycket på den här tiden, så känns det som att jag inte har det. Jag har inte utvecklats lika snabbt som många andra och då känner jag en press. Och ångest.

Vad föräntar jag mig av mig själv egentligen? Det som tar upp mest tid i mitt liv är allt det sjuka, och det är inte konstigt. Det kommer komma en tid då jag mer helhjärtat kommer kunna gå in i min tro, men tills dess får jag inte stressa mig själv. Jag vet vad jag tror på och vem jag är spirituellt och det är ju egentligen det allra viktigaste.