Jag klarade det!

Jag har nog inte riktigt insett ännu, att jag faktiskt klarade det. Jag tog mig iväg till gruppterapin och jag stannade kvar.

Mamma och pappa skjutsade mig och följde med mig in i huset. Så fort vi kom in i korridoren började jag tjuta. Hängde mig mot mammas brutna axel och var helt förstörd. Grät och sa att jag inte skulle klara det. Min teraput K kom som en räddande ängel. Hon gav mig papper att torka bort tårarna med och sedan gick vi tillsammans iväg till salen där jag skulle vara. Bröt ihop igen när vi skulle uppför trappen och jag tänkte att nu är det kört, jag klarar det inte.

Men jag tog mig in, var med på minfulness övningen och sa mer än mitt namn när jag skulle presentera mig. Det var svårt att hänga med i vad som sades och större delen av tiden satt jag i andra tankar. Rösterna började spela mig ett spratt och när det var dags för en paus skyndade jag mig iväg till mamma och pappa. Tjöt igen och sa att jag inte klarade det. Att rösterna inte lämnade mig ifred.

En av terapeuterna stod ute och rökte när jag kom ned med mina föräldrar för att röka. Hon pratade lugnande och uppmuntrande med mig och gick sen iväg och hämtade en kaffe åt mig. Meningen var att jag skulle sitta kvar i korridoren med mina föräldrar tills det var dags att börja igen, men jag följde med terapeuten in i salen och satt med när de andra fikade. Tyst som en mus, men jag satt ändå kvar.

Andra halvan gick lite bättre och jag tog även mod till mig att fråga om en behöver dölja skärsår, vilket jag inte behöver så länge de inte är alldeles nya. Det kändes bra, för jag har nästan inga långärmade tröjor och brukar svettas ihjäl när jag har det på mig.

Just nu känner jag mig mest chockad. Fryser som fan och känner mig helt slut. Samtidigt längtar jag tills nästa vecka. Alla i gruppen verkar så snälla. Skall belöna mig själv med en tidning och bubbelbad. Kan inte riktigt smälta att jag faktiskt klarade av dagens gruppterapi. I somras kändes det som en omöjlighet.