Ett öppet brev till ångesten

Hej du kära ångest!

Så du är här och hälsar på nu igen. Lite svårt med separationer, va? Inte en endaste dag tycks du vara förmögen att låta mig vara. Tro dock inte att jag tänker låta dig vinna, för det tänker jag inte. Jag är egentligen så mycket starkare än du, det är bara de där färdigheterna som saknas, men inte länge till ser du. Tillslut kommer jag lyckas  med mitt mål att ta död på dig. Du kommer försvinna ut i tomma intet, oavsett hur svårt du har att separera dig från folk som står dig så nära som jag gör.

Du livnär dig på rädsla. Att få människor att känna det som att döden är dem hack i häl, att de kämpar för sin överlevnad, det är din specialitet va? Jag antar att det var svårt för dig när grottfolket plötsligt flyttade in i hus och snart nog bildade ett civiliserat samhälle där ständig uppmärksamhet inte längre krävdes. Jobbigt när du insåg att människorna inte längre behövde frukta för sitt liv så fort de inte var på helspänn.

Är det därför du ger dig på oss? För att helt enkelt kunna överleva? Det är rått gjort av dig. Inhumant. Och hur känner du dig när du ser att ditt folk, de som är drabbade av din illvilja, inte blir tagna på allvar av andra? Ger det dig ännu mer kraft eller blir du förbannad för hur misstolkad du blivit av så stor del av samhället? Kanske är den där andra känslan (oro? ledsamhet? whatever?) släkt till dig? En lillebror eller kanske lillasyster?

Jag förstår ärligt talat inte varför du fortsätter att sätta dina smutsiga tänder i våra redan förstörda kroppar. Du kommer tids nog få din hämn. Vi kommer utplåna dig.

Hälsningar

Mana FAC T.