del nio

En äkta kristen och en ny början

En period i livet var jag kär i Nick Carter

Som elvaåring fick jag plötsligt för mig att jag ville döpas, för varken jag eller Konrad hade blivit döpta som små. Pappa höll hårt vid det där, att hans barn själva skulle få välja ifall de ville döpas eller inte.

Jag blev – som så ofta annars – helt besatt av idén och såg till att få som jag ville.

Mina föräldrar hade alltid dåligt med pengar under min uppväxt, så de hade inte råd att köpa en vacker vit klänning till mig att ha på dopet. Istället fick jag följa med pappa till B&W och välja ut kläder och ett par skor från deras lilla klädavdelning. Jag valde en illgrön t-shit som var alldeles för stor för mig, en svart kjol med vita prickar och ett par tantiga skor med klack. Det var långt ifrån mina drömkläder, men jag var ändå nöjd och kände mig fin.

Mitt dop

Jag döptes i Hovsta kyrka – som dumt nog ligger i Lillån, inte Hovsta – av min favoritpräst. Jag var stolt och lycklig när jag stod längst framme i kyrkan tillsammans med prästen och min moster och morbror, som jag valt som gudföräldrar.

Efteråt hade vi en liten fest hemma och jag älskade uppmärksamheten, blommorna och presenterna. Mina nyblivna gudföräldrar gav mig ett vackert halsband i silver med blåa stenar och det var det vackraste jag sett. Jag vågade nästan aldrig använad det av rädsla för att det skulle gå sönder.

Emelie fanns där vid min sida tillsammans med sin mamma, och stirrade på mina presenter med stora, avundsjuka ögon. Hon hade tjajat på sina föräldrar om att också få döpa sig, men så länge hon fanns kvar i mitt liv blev det aldrig av.

Presenter och annat finfint

- - -

När min bror Konrad började på högstadiet började stämningen där hemma förändras. Konrad började missköta skolan och var en allmänt strulig tonåring. Nästan varje dag fick mina föräldrar samtal från hans skola och genast var kriget mellan min bror och min pappa igång. Mamma och jag brukade för det mesta stå på min brors sida. Jag gjorde det för att jag fortfarande dyrkade honom och för att jag hade en naiv önskan om att kunna lugna ned de bråkande parterna. Det slutade oftast med att jag var den som först sprang därifrån, låste in mig på mitt rum och grät ur mig all min energi.

Två av mina stora glädjeämnen i livet - kusinerna B och T

Efter Anna-episoden började jag umgås mer och mer med min klasskompis Andrea. Hon bodde i ett mysigt rött hus med vita knutar ute på landet tillsammans med mamma, styrfar, lillasyster och hundar. Jag var livrädd för hundar och hennes sötnosar var inget undantag, men ändå älskade jag att vara där. Andrea och jag var lika impulsstyrda och hittade på en hel del skumma saker att ägna oss åt.

Försökte ofta lära mig spela olika instrument

I sexan slog vi ihop oss med Emilia och hennes nya bästis Josefine – Anna hade flyttat efter fjärde klass. Idag vet jag inte varför vi slog ihop oss med Emilia av alla människor, men det var iallafall så det var. Vi fyra tyckte att vi var koolast på skolan och helt klart födda till stjärnor – Emilia, jag och Josefine ansåg iallafall det. Andrea var mer tillbakadragen av sig, men hon hängde glatt på i vad vi än tog oss an.

Jag var glad för att återigen höra till och hade mycket kul med tjejerna. Ganska ofta blev jag osams med både Emilia och Josefine, men Andrea tycktes jag alltid hålla mig sams med och det var också henne jag tyckte bäst om.

Vi fyra hade en intensiv vänskap, som emellanåt tog mycket onödig energi, men vi hörde ihop och lovade varandra att högstadiet inte skulle få sära på oss.

Roliga timmen i sexan. Jag och några vänner uppträdde som Spice Girls och jag föreställer Victoria.

När jag åkte till Rhodos med min familj och några släktingar under en vecka i april samma vår som jag slutade sexan, följde Andrea med. Jag var överlycklig över att ha henne vid min sida och det kändes som att jag för en gångs skull funnit en vän som det faktiskt gick att lita på.

Sommaren mellan sexan och sjuan flyttade min familj ifrån barnfamiljsidyllen Hovsta till ett litet, rosa radhus i Hjärsta, som låg närmre stan. Eftersom jag ville gå i samma skola och klass som mina bästisar bestämde jag mig för att pendla till skolan. Det fanns en annan skola bara fem minuters promenadväg från vårat hus, men jag tog hellre två olika bussar för att ta mig iväg till skolan där mina kompisar gick.

Första dagen i sjuan var jag spänd, men glad. Jag stod inför en ny tid i mitt liv och jag var äntligen på väg att bli vuxen.

Ett av mina starkaste minnen utspelas på bilden. Jag hade extrem ångest för att alla r

untom mig var onyktra (vi var på någon fest på Rhodos)

Redan från början blev Josefine mer och mer frånvarande i vårat gäng och hängde istället ihop med de populära tjejerna i våran nya klass, de som kom från Lillån och var såå mycket ballare än oss bönder (Lillån ligger fem kilometer närmre stan än Hovsta). Oss umgicks hon med vid ett fåtal tillfällen tills hon helt slutade med det också. Jag började hata henne.

Samtidigt fick vi ett påhäng efter oss – Christina. Hon var en överviktig och ensam tjej från Lillån som blivit mobbad de första åren i skolan. Från början hade jag ingenting emot det. Hon var en kul tjej och verkade också vara väldigt snäll, men efterhand började hon förändras och emellanåt kunde hon behandla mig riktigt illa.