del åtta

[Har fortfarande ingen fungerande kamera hemma så det blir inga bilder i denna del].

Ta vad man vill ha

Anna började i min klass i fyran. Från första stund var vi som tvillingar. Vi var lika långa, vägde lika mycket, hade liknande frisyrer och båda var brunhåriga. Dessutom började och slutade bådas namn på A.

Anna bodde tillsammans med sin neurotiska mamma, stränga styvfar och en jävla massa syskon tjugo minuters promenad från mig. Vi blev genast bästa vänner och oskiljaktiga och jag var överlycklig för att jag äntligen hade en egen bästis igen (det där med en bästa vän kändes som en extremt viktig sak för mig tills långt upp i övre tonåren). Emelie å andra sidan var inte alls lika glad. Helt plötsligt började hon ägna mig massa uppmärksamhet igen, men jag höll mig fast vid Anna. Hon skulle minsann inte svika mig för de populära tjejerna.

Annas styvpappa var skräckinjagande. Jag var livrädd för att vara hemma hos henne samtidigt som honom, fast jag fick egentligen aldrig någon förklaring till varför Anna och hennes syskon var så rädda för honom. Hursomhelst jobbade han på GB glass och därför hade de alltid frysen full med olika glassar, och inne i kylen fanns en hel rad med olika såser att ha till.

Vi brukade knycka åt oss varsin glass när hennes mamma och styvfar inte var hemma. Mamman var alltid snäll, men också väldigt nervöst lagd. Hon tycktes så bräcklig av någon anledning. När hennes make inte var hemma fanns det klara likheter mellan Anna och hennes mamma. Den där sprudlande glädjen och spralligheten, men allt det tycktes förändras så fort han steg innanför dörren. Även Anna och hennes småsyskon förändrades vid hans ankomst. Till och med de minsta barnen verkade förstå att de var tvungna att vara lugna och uppföra sig exemplariskt när styvfadern fanns i närheten.

En kväll när jag skulle gå hem från Anna beslöst hon sig för att följa mig en bit på vägen. Hon fick inte följa med särskilt långt, för då skulle föräldrarna bli arga.

Precis innan vi skulle skiljas åt fick vi syn på en stor, djup vattenpöl vid kanten av grusvägen. Jag fick genast idén att vi skulle bada däri.

Anna var först tveksam, orolig för hur föräldrarna skulle reagera.

”Säg att du ramlade i” sa jag som alltid hade nya idéer och bortförklaringar på lager.

Anna ansåg att det var en förklaring som skulle gå bra att använda och snart nog var vi nere i den lårdjupa pölen och plaskade omkring.

Jag vet varken hur mina eller Annas föräldrar reagerade, men om jag skulle gissa så fick nog Anna en rejäl utskällning.

Jag tyckte att Anna var bäst i världen och gjorde allt för henne. Speciellt minns jag den gång jag gick fram till en inbunden kille i klassen och frågade om Anna fick chans på honom. Han var omtyckt i klassen och vi tjejer ansåg att han såg bra ut, men ingen hade tidigare vågat fråga chans på honom. På något sätt kändes han lite läskig. Till både min och Annas stora glädje svarade han ja och sedan den dagen hängde vi mest ihop alla tre.

Jag trodde att Anna och jag skulle vara bäste vänner för evigt, men någon gång efter att hon blivit tillsammans med sin kille började Emilia dra sig till henne. Dessutom hade Nadja flyttat och lämnat Emilia bästis-lös och bestämde sig för att slå klorna i min bästis. Emilia var van vid att få som hon ville och snart nog hade jag förlorat ännu en bästa vän till den där bortskämda skitungen.