Att gå emot känslan, svårt som fan

Nu sitter jag med sån där jävla äckelångest för DBTn imorgon. Igen. Egentligen är det nog inte själva DBT som ger mig ångest, utan cyklingen dit. Jag har två vägar att välja mellan – åka över stan eller åka förbi där jag brukade bo med mina föräldrar förut. Att cykla över stan går helt bort. För mycket människor och bussar överallt och det klarar jag inte. Så, alltså blir det vägen förbi mitt gamla hem och den vägen ger mig kalla kårar. Jag cyklar där jag brukade gå när jag gick i gymnasiet och skulle till skolan. Alla gamla känslor som jag hade när jag gick där, all ångest och allt obehag, flyger in i mig med en enorm kraft. Jag vet att jag inte skall undvika saker som ger mig ångest, det gör bara känslan ännu värre, men det är fan så svårt att gå emot den. Just nu känns det som en omöjlighet att ta mig iväg, men jag skall fan klara det. Det blir en stillis ikväll och förhoppningsvis vaknar jag inte förrän mobilen ringer för att väcka mig.