Del tre

Gud är någonting att håna

Jag och Emilia - luciatåg med Kyrkans barntimmar

Emilia och jag började i Kyrkans barntimmar (KB). När min bror gått där några år tidigare hade han fått en underbar bok med fina bilder i. Det var ett orange exemplar av Barnens bibel och jag kunde knappt bärga mig tills jag skulle få en alldeles egen.
Mina föräldrar såg sig själva som kristna, men det var ingenting de prackade på mig och Konrad. De brukade inte gå i kyrkan och när vi föddes hade ingen av oss blivit döpt. Min pappa var hård med det där, han ville att hans barn skulle få chansen att själva välja. Att gå i KB handlade mer om en rolig erfarenhet än att utvecklas till goda kristna.

Jag var ivrig att komma iväg till KB

Av någon anledning var de flesta barnen på KB något år yngre än mig. Konrad hade älskat sin tid i KB och var ofta där samtidigt som mig (när han blev äldre valde han att praktisera där). Jag vet inte riktigt vad som fascinerade honom så mycket med KB. Kanske var det kontakten med Gud eller kanske allt det roliga runtomkring. Vi ritade, lekte, läste, pysslade och spelade teater.
Jag hatade när Konrad var där samtidigt som mig. Att ta plats och stå i centrum var någonting jag älskade, men när Konrad kom dit hamnade jag plötsligt i skymundan. Ifall det var ett medvetet val eller ej vet jag inte. Kanske var det Konrad som helt enkelt såg till att han var den som fick mest uppmärksamhet.

En av de tillfällen då min bror inte närvarade vid KB tog jag tillfället i akt att ha högläsning för en flicka som var ett år yngre än mig. Jag läste boken från första sidan till sista och njöt av att flickans uppmärksamhet enbart var riktad mot mig och orden jag sade. Först när boken var utläst berättade jag för henne att jag ljugit, jag kunde faktiskt inte läsa utan hade hittat på historien på egen hand. Hur flickan reagerade på mitt agerande har jag inget minne av.

Teaterapa

En annan gång fick vi alla i uppgift att rita Gud, så som vi trodde att han såg ut. När alla barnen var klara gick fröknarna igenom bild efter bild och fällde snälla kommentarer. Motiven på bilderna var nästan alltid detsamma – en skäggig gubbe (förvånansvärt lik Jultomten) uppe bland molnen. När det var tur för min bild att bli granskad började de andra barnen skratta medan fröken såg undrande ut. Jag hade ritat en napp – en lila om jag inte minns fel.
”Skall den verkligen se ut sådär?” frågade fröken och jag nickade upprymt.
Egentligen hade jag aldrig funderat över hur Gud såg ut, jag trodde mer på en kraft, men att rita en napp visste jag skulle leda till uppmärksamhet från de andra barnen och nu var jag överlycklig över att ha lyckats.

Till jul skulle barnen på KB spela upp en pjäs om Jesu födelse. Jag tjatade om att få rollen som Maria och blev jätteglad när den blev tilldelad mig. Min mamma hade en lång brun kjol med små volanger nedtill och den använde jag som huckle under uppvisningen. Jag kände mig så vacker och talangfull. Jag stod återigen i centrum och kände mig mycket viktigare än min bror som ”bara” hade rollen som en av de tre vise männen.

Julfirande på KB