Ångestattack

Jag fick en ångestattack när jag var ute med hundarna i eftermiddag. Sofia låg i soffan och halvslumrade innan jag gick ut och som alltid blev jag stressad och irriterad av det. Känslan av att jag måste se till så att hon har någonting att göra.
Så jag var irriterad redan innan jag gick ut med hundarna och det första vi mötte var en annan hund. Kami är oftast skitdålig när han möter andra hundar och min ork fanns inte riktigt där för att försöka kämpa bort hans skällanden. Skyndade mig vidare och ser en annan hund precis framför. Jag stannade med hundarna och fick dem att sitta, precis så som jag skall göra när vi möter andra hundar. Men den där jävla killen som höll hunden i koppel stannade också och stod kvar där framför oss hela tiden så att jag tillslut var tvungen att traska emot honom med mina hundar.
Kiba och Kami stretade åt olika håll och tillslut blev det för mycket.
Jag skall skära mig, var det första jag tänkte när vi gick bortåt. Sen kom jag på att jag slängt mina rakblad och att det bara är idiotiskt att hantera problemen på så sätt.

Större delen av promenaden blev en stapplande dimma och när jag kom in igen kastade jag mig ned i sängen, satt med huvudet lutat mot benen och gungade och andades snabbt. Sofia tycktes ha vaknat av mina tunga andetag och kom in till mig i sovrummet och frågade vad som hänt. Jag kunde inte få fram ett ljud, bara massa höga stönanden.

Gick in i vardagsrummet och slog på Sixx Am och satte mig på balkongen och rökte. Tårar. Äntligen kunde jag gråta.

Nu är det flera timmar sedan jag hade attacken och kan nöjt konstatera att jag faktiskt mår bra igen, utan vare sig skärsår eller benso. Jag klarade mig ur situationen välbehållen. Det känns fantastiskt. Och ofattbart.