Alla dessa känslor

Jag är så trött på att känna massa saker som jag ständigt måste förklara, rättfärdiga. Om en person är ledsen kan den berätta det för nära och kära utan att vara tvungen att förklara varför. Antagligen har det hänt någonting som gör ledsamheten självklar.
För det mesta är det inte sådana självklara saker som händer när jag känner någonting och det gör mig så utmattad. Det räcker inte med att sätta ord på vad det är jag känner, utan jag behöver också förklara varför.

Jag lånade hem massa ungdomsböcker av Bennie i lördags och jag läser i en av dem just nu. Huvudpersonen Matilda är 14 år och hennes känslor går sådär upp och ned som de gör på en typisk tonåring, och på en typisk mig. Fast de blir tio gånger starkare och innebär starka känsloutbrott som rör till det för både mig och andra. Oftast såna där småsaker och ännu oftare helt orealistiska. Som att Matilda trodde att hennes föräldrar skulle skilja sig bara för att de bråkade en gång.

Just nu är jag övertygad om så mycket saker, som jag egentligen skulle behöva ta upp, men som jag inte orkar. Jag orkar inte med alla förklaringar vilket leder till att jag behåller allt inom mig. Det vore så lätt att ta ett rakblad och börja skära, men nu när jag försöker slå mig fri från det känns det som att jag förlorat mitt enda gömställe. Jag är fast i verkligheten, i normens värld, och här går jag under. Jag har inte alla de där färdigheterna som behövs för att klara av den här världen.