Du har fel; självfränder dör visst!

Fick nyss ett sms från M.

soulmates never die

Det var precis vad jag behövde “höra.” Går omkring och känner mig värdelös och oälskad (räkna inte in Flickvän där) och så kom det messet från henne.

Det där behövde jag <3

blev mitt svar och strax efteråt kom ett nyss sms från henne:

Glädjer mig att höra. Kan du ej skicka några stillis till mig nån dag?

Pang! Så det var alltså därför hon messade. Trodde väl att hon – som förr i tiden – skulle kunna vira mig runt sitt lillfinger och få mig att göra som hon vill, men där har hon fel. Jag tänker inte dela med mig av mina stillisar, inte ens till henne.

M och jag fick kontakt på Lunar när vi båda gick i högstadiet. Hon skrev till mig först och blev på något sett besatt av mig. Jag föraktade henne. Tyckte att hon var dum i huvudet som kunde tycka om mig och se upp till mig sådär.
Men efterhand som åren gick kom vi närmre varandra. Närmre varandra än några andra. Vi kallade oss själsfränder och hade ständigt kontakt via internet (vi bort långt ifrån varandra). Hon fick sin diagnos – borderline – och jag började göra allt jag kunde för henne. Nu var det min tur att bli en besatt blodigel. Hos min dåvarande psykoterapeut var M nästan det enda jag pratade om. Min nödplan – om livet skulle gå totalt åt helvete för mig – var att ge mig av till M och knarka sönder mig själv tillsammans med henne. Vi har båda namn som börjar på M och innehåller fyra bokstäver. Båda namnen passar också bra ihop med –belle på slutet. Det var några av alla smeknamn vi gav varandra. Två andra var Coma black – hon – och Coma white – jag – efter två Manson låtar.

När jag sedan själv blev diagnostiserad och började ta tag i mina problem samtidigt som jag paradoxalt nog började flippa ut mer och mer, började hon försvinna. Någon gång bad jag henne dra åt helvete och vi hade ingen kontakt i ungefär ett år. Sedan var det någon av oss – jag tror jag – som tog kontakt och vi blev “vänner” igen. Men inte sådär nära som innan. Det går oftast veckor, eller rent av månader, innan någon av oss hör av sig till den andra.

M brukade vara mitt andra jag. Hon är den som vet hur jag fungerar och som kan mig utantill. Det var iallafall så det brukade vara. Just nu vet jag inte ens om jag vill ha henne i mitt liv längre. Ändå känns det tungt att säga farväl…

Förresten har hon inte skrivit något mer sms sedan jag nekade henne stillisar.