Ryggen mot köksväggen. Sorgsenheten faller över mig. Jag kvävs. Det är som att jag återigen förvandlats till det där lilla barnet som blev panisk av att gå till skolan om mamma var ledig. Jag ville stanna hemma, vara med mamma och se till att hon inte skulle försvinna från mig.
Nu är jag där igen, fast det nu är min Flickvän jag inte vill lämna. En hel vecka utan hennes trygga famn och vackra leende. Det värker i magen. Jag vill bara gömma mig någonstans där ingen kan finna mig och tvinnga mig iväg till Skåne. Egentligen vill jag ju åka, men det gör så ont.
Jag är livrädd.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar